År 1778 lyckades Gustav III att övertyga riksdagen om att införa det så kallade barnamordsplakatet, för att stärka rättigheterna för ogifta kvinnor som blivit gravida. Det infördes exempelvis tystnadsplikt för barnmorskor, att husbonden på gården uppmanades hjälpa en ogift kvinna att hemlighålla en graviditet, att tillmälen riktade mot en ogift mor var olagliga. Med stöd av barnamordsplakatet blev det också möjligt för en ogift kvinna att föda sitt utomäktenskapliga barn på okänd ort där hon varken behövde uppge sitt eller faderns namn i kyrkoboken.

Tyvärr ledde detta samtidigt till att anonyma fäder kunde smita undan underhållsplikten, och mödrarna fick ensamma försörja sina barn. Barnen hamnade ofta på fosterhem, i fattigvården eller på ”barnhus”. Effekterna efter hundra år med denna lag var att enbart knappt 4 av 10 av oäkta barn bodde kvar med sin ensamstående mor efter sex månaders ålder. Resten var utplacerade eller omhändertagna på annat sätt.

I januari 1813 flyttar en 33-årig kvinna vid namn Ingrid Jonsdotter till Skövde.

Ingrid kommer inflyttad från Vänersborg med sin sjuårige son Johan, samt Gustaf som var drygt ett år gammal. Till skillnad från andra inflyttade noteras det inte i kyrkobokföringen vart hon ska bosätta sig, men däremot finns en notering att hon är ”Känd för lösaktig levnad. Äktenskapsledighet ej anmärkt i attesten.”

Båda hennes söner är mycket riktigt födda utanför äktenskapet, och ingen far är angiven. Johan noteras som född i Mellantorp i Bolstads socken, och Gustaf i Vena i samma socken (som idag ingår i Melleruds kommun i Dalsland). Men i ingen av dessa gårdars husförhörsregister återfinns Ingrid eller hennes söner.

Det framgår i alla fall ganska snart var i Skövdetrakten hon landat. Nio och en halv månad efter sin ankomst föds nämligen ytterligare en son, som får namnet Jan. Även han noteras i kyrkoboken som oäkta, men däremot har en fader denna gång angivits: Jan Dolk, som är soldat vid Daltorp i Sventorps socken utanför Skövde. Det noteras egentligen fortfarande inte var Ingrid faktiskt bor, mer än att hon ”vistas i Dolks boställe”.

Fyra år senare var det dags igen. Då föder hon tvillingarna Magnus och Maria. Även dessa oäkta. Här finns ingen Jan Dolk längre aktuell, ingen annan far heller. Hon finns nu på en annan plats som kallas för Kullen, som ligger vid kronoparken i Långaskede i Sventorps socken, några km längre åt nordost.

Här kanske hennes rykte ligger på sin lägsta punkt, utåt sett. 37 år gammal är hon ensamstående mor till fem oäkta barn med lite otydliga faderskap, genomgående inga fasta bostäder noterade i några kyrkböcker, och allt som någonstans finns att läsa om vad hon själv har för ursprung, är att hon är född någonstans i Dalsland år 1780.

En annan person som verkat leva ett liv utanför kyrkböckerna är Jan Olsson. Han föddes 11 februari 1785 på gården Gatan i Örs socken, i Dalsland. Hans far hette Olof Andersson och han mor Maria. Men efter att födseln noterats i kyrkboken, omnämns han inte bland familjens fem övriga barn. Det är som om han direkt hamnat någon annan stans. Däremot har brorsonen Olof Andersson, lika gammal som Jan, få bo hos Olof och Maria på Gatan. Men alltså inte Jan. Kanske var den Maria som födde honom inte Olof Anderssons fru Maria Nilsdotter? Moderns efternamn är blankt i födelseboken. Man kan spekulera. Spåren efter Jan Olsson dyker i alla fall upp igen 23 år senare, då han flyttat från Gullebyn till Halvardsbyn i samma socken. Alltså från kapten Elias von Wolckers sätersgård till Carl Fredrik Turesson Ribbing af Kobergs dito. Från en adelsbostad till en annan, men inte själv som adelsperson, utan arbetande som dräng på gården.

Under tiden i Halvardsbyn händer en incident. Jan blir under en period efterlyst för någon form av anklagelse, men som prästen säger ”sum furacem esse non immerito suspicantor, non vero furti damnatie est”. Alltså torde det inte alls finnas misstanke om stöld. Jan finner det i alla fall lämpligt att lämna Dalsland. Han får en flyttattest och söker sig till Västergötland, närmare bestämt Skövde.

Jan Olsson flyttar in till tomt nr 19 i Skövde, i början av år 1811. Drygt 50 år tidigare hade hela Skövde brunnit ner, endast en liten stuga stod kvar. Den nya stadsplanen från 1760 formade Skövde som ett rutnät av renässanstyp, omgiven av staket.  Tomt nr 19 innebar att Jan Olsson flyttade in på Rådhusgatan, i det nordöstra hörnet av Torget (Hertig Johans torg).

Men efter ett år i stan blir soldattjänsten i Daltorp i Sventorp ledig, några kilometer utanför Skövde. Han flyttar dit, och tar sig det soldatnamn som föregångaren på denna plats hetat, och kallar sig därför nu Jan Dolk.

Ganska snart träffar han alltså Ingrid Jonsdotter, som också kommer från Dalsland. Vi vet inte om de kände varandra sedan tidigare. Men hon vistas uppenbarligen i hans soldattorp, och de tyckte tillräckligt mycket om varandra för att få en son, som döps efter sin far.

Jan Dolk blir soldat under tiden som Sverige fortfarande inte hade inträtt i sin nuvarande långa fredsperiod. 1813 går Sverige i koalition med Storbritannien, Ryssland, Preussen (idag norra Tyskland) och Österrike, för att i det Sjätte koalitionskriget slutligt besegra Napoleon. 1814 intog koalitionen Paris, och Napoleon abdikerade och förvisades till Elba. För Sveriges del slutade kriget med freden i Kiel 1814, då Danmark avträdde Norge till Sverige.

Jan var med och stred för sitt Skaraborgs Regemente. Men han blev sjuk nere i Tyskland, och i juli 1815 avled han. Hemma i Sventorp fanns Ingrid kvar, med deras då 1½ år gamla son Jan, samt dennes halvbröder, nioårige Johan och treårige Gustaf.

Under denna tid bodde i samma socken torparen och skomakaren Johan Sallander på Kullen vid kronoparken, vid Långaskede, med sin fru Anna Greta. De hade en son Anders och en till var på väg. I november 1816 föddes Mårten. Men bara några dagar därefter dog Anna Greta, som dessutom var krympling, i följderna av sin förlossning. Kvar fanns Johan, ensam med en nyfödd och en åttaåring.

Kanske gick ryktet i socknen om Johan Sallanders öde och situation. Man kan i alla fall konstatera att Ingrid Jonsdotter kommit till tröst. Nästan exakt nio månader efter fruns död föder Ingrid sina ovan nämnda tvillingar, Maria och Magnus, av allt att döma efter att ha börjat umgås med Johan Sallander.

Och det är var här som vi tidigare konstaterade att hennes rykte utifrån sett måste ha tett sig ligga på en lågpunkt.

Men man får också förutsätta att Ingrid var till hjälp för änklingen med hans två söner. Nästa vår dör den yngsta av Johan Sallanders söner i ”fallandesot”, alltså ett epileptiskt anfall. I oktober samma år är Ingrid gravid igen. Denna gång gör dock Johan äntligen en ärbar kvinna av Ingrid. De gifter sig i november 1818. I juli nästa år föder hon återigen tvillingar, Sven och Magdalena, hennes sjätte och sjunde barn. Denna gång slipper de äntligen att bli noterade som oäkta. Och alla barnen får därefter efternamnet Salander.

Sven dör dock redan som tvååring. Och ett år senare dör också maken Johan, bara ett par månader innan Ingrid föder sitt sista barn Cajsa. När ett år gått efter faderns död är Johans nu föräldralösa son Anders 15 år gammal, och får flytta ifrån Kullen för att försörja sig själv.

Åren går ute på Kullen. Fem år senare dör Jan Dolks son, 15 år gammal, i mässlingen. Sonen Gustaf bor kvar i hushållet, och verkar vara klipsk. Han får faktiskt en belöning av prästen efter husförhöret, i form av en bok. Men strax är det dags för honom att flytta runt på gårdarna, för att också han försörja sig själv som dräng.

Kanske trivs Gustaf inte med det lantliga livet. I alla fall flyttar han inom ett par år in till Skövde, där han blir arbetare och även ringkarl, alltså den som ringde i kyrkklockan. Det gav inte mycket pengar, men var ett gott komplement till arbetarlönen. Kanske är det därför han bor på prästgården under en period, vilket han gör då han 1835 gifter sig med sin Maria Larsdotter. Hennes bakgrund har jag förstås berättat om i ett tidigare inlägg.

Gustaf och Maria kommer att leva ett brokigt liv tillsammans. Deras andra barn, dottern Gustava, dör i scharlakansfeber vid två års ålder. Deras första son Johan Fredrik dör året efter, sju år gammal. Samma år fälls Gustaf i Binnebergs tingsrätt för slagsmål och olaga brännvinsförsäljning på marknaden. Hustrun Maria lever 14 år till innan hon dör i Kolera. De tre kvarvarande barnen bor tillsammans med Gustaf i Skövde de därpå följande tio åren. De bor på tomt 65, alltså där Immanuelskyrkan idag ligger (vilken byggdes först 1897). Därefter lever han ensam i sin lägenhet i tio år, med barnen utflugna, innan han själv dör i lunginflammation 69 år gammal 8 oktober 1880. Alltså det år hans mor Ingrid skulle ha fyllt 100 år. Gustaf Salander är min morfars mormors far.

Låt oss backa en sista gång till Gustafs mamma Ingrid Jonsdotter. Året efter att Gustaf och Maria fått sin första son, Johan Fredrik, dör Ingrid vid en ålder av 59 år. Man kan tänka sig att hon levt ett tufft liv, med många motgångar och med begränsad social status. Men vi vet inget om hennes personlighet. Var hon stark och intrigerande? Var hon glad och älskvärd?

Vi vet dock hur hon dog. Vi ska inte tänka att det var ett Guds straff över ett orättfärdigt liv. Snarare kanske det helt enkelt var det faktum att hon bodde på Kullen som blev hennes död. Dödsorsaken var nämligen att hon blev ”ihjälslagen av åskan”.

”Acti laboris iocundi”