Vi har i flera år pratat om att cykla längs Göta Kanal, min fru och jag, men det har inte blivit av. Varför blir sådant aldrig av?

Sjötorp är (enligt Göta kanals hemsida) Göta kanals port till (eller från) Vänern. ”Sommartid är det ett livligt samhälle med många besökare och båtar som passerar de åtta första, eller sista, slussarna på sin resa genom Göta kanal.”

Åker man väg 26 norrut från Sjötorp i 6 km, längs Vänerns östkust, och svänger av vid Äskeviken inåt landet i ytterligare 4 km, så kommer man via Ekenäs upp till Abeland.

Jag har i skrivande stund aldrig varit på någon av dessa platser.

I Gullspång har jag i alla fall varit, det ligger ytterligare en dryg mil norrut längs väg 26. Där bodde morbror Arne, som jag minns när han och mamma tog fram varsitt dragspel och sjöng ”Gyllne morgon” med stor energi. Det var en repertoar där de två ännu kunde mötas, efter min mors radikala omvändelse i sin ungdom. Där bodde förstås också Arnes fru Ingegerd och mina kusiner, och jag fick tack vare dem höra Deep Purples ”Child in time” för första gången. Det är ett långt musikaliskt avstånd mellan Gyllne morgon och Child in time.

Och så har man förstås varit i Lyrestad en miljon gånger, i alla fall där Göta Kanal korsar E20, efter 7 km cykling längs kanalen från Sjötorp. Om man kom iväg på den där cykelturen förstås.

Göta kanals del som förbinder Vänern och Vättern var den första delen som byggdes. Baltzar von Platen fick tillstånd att bygga kanalen 1810, och 1822 öppnades Västgötalinjen för trafik.

I Abeland har det bott folk i något som närmast kan liknas vid en grotta, eller en jordkoja. Två större stenblock lutade mot varandra. Folk och folk förresten. Ska vi vara specifika så var det faktiskt min mormors mormors mor Anna och min mormors mormors far Pepper-Olle.

Ett av stenblocken står kvar än idag, men det andra verkar ha flyttats av skogsmaskiner vid någon tidigare utdikning av platsen. Nu lär skogen dessutom blivit ett kalhygge, så det är oklart hur terrängen ser ut numera. Men hittar man rätt tror jag man t.o.m. hittar ett litet plakat som markerar platsen.

Ingeborg Modig har skrivit en berättelse om dessa strävsamma människor. För att slippa repetera bakgrundshistorien om henne, så rekommenderar jag nu en lite avstickare till denna sida, som beskriver en ”geocache” som tills nyligen funnits där. På den sidan kan man läsa lite kort om Ingeborgs bok ”De bröto våra tegar” och ”Bergsgrottans saga”. I den senare berättelsen återberättas en sägen från 1500-talet, då marken ägdes av klostren (enligt uppgift ägdes Abeland på medeltiden av munkar från Varnhem). I den berättas om hur ”Syster Agate och Fader Olavus som trots att de båda avsvurit sig den jordiska kärleken då de invigdes och erhöll dok ändå bröt upp från klosterlivet. De förälskade flydde sedan hit till Abeland och bosatte sig i jordgrottan.”

Berättelsen ”De bröto våra tegar” beskriver dock huvudsakligen en jämförelsevis mer modern historia, som börjar på 1840-talet. Min anfader Pepper-Olle var Ingeborgs morfars far. Men egentligen var det inte han som var hennes biologiske morfars far. Läser man hennes berättelse framgår det att det egentligen var en ung polisaspirant Edvard som var biologisk far till Ingeborgs morfar Johan. Edvard var en pojk från en finare familj, som pigan Anna mött ”i stan” när hon arbetade där under en period, men som hade finare planer för äktenskap än stackars pigan Anna. Efter denna tillfälliga och fruktsamma vistelse flyttade Anna från staden och bodde istället med sin son Johan på sin far Peter Jonsas gård, i Värmland. Med jämna mellanrum kom ”knallarna” på besök. Speciellt en knalle fastnade lite extra, han hette Olov och handlade med kryddor, och därför fick smeknamnet Pepper-Olle. Denne Olov friade sedermera till Anna, inte med löfte om ett liv i sus och dus utan snarare att han ”köpt in ett markområde i Amnehärad, i norra Västergötland. Det är helt och håller en nyodling, så det blir ett drygt arbete. Jag har heller ingen färdig stuga att be dig flytta in i, men ska väl bli så småningom. Själv bor jag nu i en jordkoja, eller snarare en bergsgrotta.”

En flytt från Värmland till Västergötland låter nog mer dramatisk än vad den var. Gränsen mellan landskapen är nämligen Gullspångsälven, som förbinder sjön Skagen med Vänern. Så att flytta från Värmland till Västergötland kan vara som att flytta från strax norr om Gullspång, in till själva Gullspång. Denna ort uppe i Skaraborgs nordvästra gräns är, som man kan ana av namnet, en av centralorterna i Gullspångs kommun, även om den kommunala förvaltningen faktiskt ligger i Hova (som för 20 år sedan mest var känt för att musiklegendaren Stikkan Andersson kom därifrån, men numera av mig mest är uppskattat för att man byggt en lite bättre portion av E20 förbi orten). Gullspång har förresten varit aktuellt nu under hösten (2019) som ett exempel i Aftonbladets artikelserie om den kommunala krisen, som en ort där alla statlig närvaro försvunnit, sånär som Systembolaget.

Åter till berättelsen om Anna och Pepper-Olle. Jag tänker inte återberätta hela berättelsen, som gick som följetong i Tidning För Skaraborgs Län 1981. Men den beskriver familjens umbäranden på nyodlingen. Men för den intresserade har jag försökt återskapa den på denna sida. Känn er fria att plöja igenom den berättelsen redan nu.

Om jag nu på egen hand går vidare, och gör lite efterforskningar, så visar släktregistren att Edvards och sedermera Pepper-Olles son Johan fick två döttrar och en son. Sonen gifte sig aldrig. Han fick sedermera smeknamnet Pepper-Karl. Döttrarna fick varsina barn, båda utom äktenskapet, som de fick ta hand om på egen hand. Den yngre dottern fick en son. En av de sista dagarna i december 1920, då han var 12 år gammal, gick han ner till Gullspångsälven. Där gick han ner sig och förfrös till döds. Modern slapp dock uppleva detta, två år tidigare hade hon dött i spanska sjukan. Den äldre av Johans två döttrar flyttade till Amerika, men lämnade kvar sin dotter som fick växa upp med mormor och  morfar. Denna dotter var alltså Ingeborg Modig.

Sonen Pepper-Karl är ett kapitel för sig. Han gifte sig som sagt inte (var enligt egen utsago för lat för det), utan levde och trivdes ute i skogen i Abeland. Föddes och bodde i den stuga hans fars styvfar Pepper-Olle låtit bygga när de flyttat ur stengrottan. Enligt en intervju i lokalpressen 1961 bekänner han öppet att han skjutit hundratals tjädrar på spel, tjuvjagat älg och i lönndom tillverkat minst tusen liter brännvin. Pepper-Karl förekommer också på film. Min gamle granne i Skövde, folklivsskildraren ”Västgöta-Bengtsson”, for runt Västergötland och nedtecknade folklivshistoria under många år på 1900-talet, inte minst för att dokumentera dialekterna. 1959 reste han runt med en kameraman och filmade ”På strövtåg med Västgöta-Bengtsson” där ett stopp var just ”hemma hos Karl Johansson, Abbeland i Amnehärad som berättar om sina föräldrar och platsen de bodde på samt sjunger Julevisa.” Den filmen går att se på KB, dock inte via internet av upphovsrättsliga skäl. En bild och ett citat går dock att uppbringa:

• Jag hade mina vägar härförbi, och då tänkte jag gå in och hälsa på den häringe redige västgöten.
• Joho!
• Nå, hur gammel ä du?
• 76 år!
• Dä va väldigt! Och här har du bott. Va ä dä stället här heter igen?
• Abbeland!
• Jaså, men morfar å mormor då?
• Jaa, de bodde emella berga härbôrte.
• Hur länge va dä de bodde där då?
• I 30 år.
• Dä va väldigt!
• Jaa, dä va dä, men di redde säk sä länge di levde.

Pepper-Karl var väl känd i Gullspångstrakten, och många av de äldre minns honom som en rolig och pillemarisk gubbe. På hans gravsten står det ”Den skog Du älskat, skall Ditt minne susa”.

Den där polisaspiranten Edvard då, vem var han? Det är inte lätt att reda ut. Året var alltså 1840 då han alltså skulle ha träffat Anna ”i stan”, enligt berättelsen. Det var samma år som patrullerande poliser började att bära sabel, vilket de sedan gjorde fram till förstatligandet av polisen år 1965. Innan dess var det knölpåk som gällde. Det var också innan den stora polisreformen i Stockholm år 1850, och det var egentligen först då som det kom till en yrkeskår som kallade sig polis. Den första polisskolan grundades först 1910. Fram till mitten på 1800-talet var det bland annat militären som höll ordning i svenska städer. Frågan är vad det innebar att Edvard var polisaspirant i en stad år 1840, kanske var denna stad inte i Värmland utan rentav vår huvudstad? Men det låter ju som ett större äventyr än att Anna skulle ”följa med sin far in till staden”. Så det är lite oklart varifrån han kom och hur hans yrkesliv kom att te sig.

Det verkar ju dock i berättelsen som att Edvard ändå erkänt faderskapet och betalt två hundra riksdaler som barnuppfostringshjälp. Men i födelseboken där Johans födelse är registrerad, står inte Edvard omnämnd. Som jag tolkar det är det istället Annas bror Johannes som kliver in och tar ansvaret. Faddrar är Olof Jonsson och Lisa Pettersdotter på Krusås, vilket verkar vara Annas storasyster med man.

Man kan säga att böckerna har slutit sig kring den faktiska historien om Johans biologiska ursprung. Man kan också ana en konspiration, om nu Ingeborgs berättelse stämmer. Anna står nämligen noterad i kyrkböckerna, när hon bor med sin lille son i Marviken, såsom ”änka”. Och sonen Johan står senare som att han är ”från första giftet”.

Pepper-Olle fick förutom Johan också två egna döttrar med sin Anna. Storasyster hette Anna Stina och lillasyster hette Johanna. Det är Johanna som är den av systrarna som jag har att tacka för min existens.

Johanna inträder i berättelsen i kapitel 36, där det beskrivs hur hon kommer till världen i en jordkoja upplyst av talgljus, med navelsträngen virad runt halsen så att hon fick tryckas tillbaka in för att man skulle kunna vira bort navelsträngen. Hon fick bo tre år i grottan innan stugan äntligen, också tack vare Edvards pengar, stod färdig. Och mer om hennes bravader får ni själva läsa om i Ingegerds berättelse.

Samtidigt måste en sund vetenskaplig skepticism göra sig påmind. I berättelsen är Johanna den första dottern, men läser man kyrkböckerna hittar man en tre år äldre syster Anna Stina, som var född redan innan de flyttade in i grottan. I berättelsen finns däremot en Annastina som är fyra år yngre än Johanna, men någon lillasyster vekar inte Johanna ha haft. Man kan också se att den gård Anna var inhyses i som ”änka” med sin lille son var Marviken i Södra Råda, där torparen Peter Jonsson från värmländska Kil bodde med fru Anna och två barn. Lite skumt att vår Annas pappa enligt kyrkböckerna var Peter Olofsson i Sörön (Amnehärad), men att han ändå kallades ”Peter Jonsa” i Ingegerds bok. Kan detta vara en missuppfattning?

Jag har själv inte ägnat 1000 timmar åt att forska i detta, så om någon vill korrigera mig så tar jag tacksamt emot sådana. Men jag tror ändå inte att Ingeborgs bok är ett resultat av exakt forskning, utan snarare ett återgivande av berättelser ur släktens förflutna. Inte minst tror jag hennes morbror Pepper-Karl var en viktig källa till materialet.

Nåväl, låt oss nu fortsätta utifrån kyrkböckernas stringenta historieskrivande. Annas och Olles dotter Johanna träffar sin Karl Olsson, gifter sig med honom vid 22 års ålder och flyttar till Värslekärret (Vässlakärret), i Lyrestads socken. Där får hon två döttrar och fyra söner innan hon dör 57 år gammal i reumatism. Den nästa äldsta dottern Kristina har då redan flyttat till Fredsberg, vilket hon gjorde år 1895. Där gifter hon sig, tre år efter flytten, med Johan Jansson. De får fyra barn: Signe Kristina, Hilda Linnea, Ellen Ingeborg och så lillebror Gösta. Ellen är min mormor.

Så varför började denna min historia i Sjötorp? Jo, vi måste ju komma ihåg att ta oss iväg på den där cykelturen längs Göta Kanal. Från Vänern, via Lyrestad, vidare strax norr om Fredsberg, och fortsatt österut…

---

Fotnot: bilderna ovan är hämtade från cykelsemester.se samt från Västergötlands museum. Jag tror ni förstår vilka som hämtats var…