15 november 1903 anordnas en brevafton i Mistelås kristliga ungdomsförening, under parollen ”Och nu vi våra blickar utåt Länet sända –  och önska våra unga vänner ville bref oss sända”. Brev inskickas till Lorentz Karlsson i Agnaryd.

Lorentz är vid denna tid 35 år. Han är ogift, vilket i kristliga sammanhang kan räcka för att fortfarande räknas till ungdomsskaran.

Själva ungdomsföreningen hade startats 20 maj 1890, av några troende ynglingar i Mistelås, som kommit överens om att bilda ”Mistelås kristna ynglingaförening”, med avsikt att med Guds hjälp, och efter den nåd som förlänades dem, bistå varandra i kampen för den andliga rättens bibehållande gentemot det genom lustarna i världen rådande fördärvet. Det bildades också en jungfruförening med samma mål.

Konceptet med att ha ”brevafton” verkar varit ganska populärt för de kristna ungdomsgrupperna i början av 1900-talet. Gör man ett nerdimp i ett slumpmässigt utvalt nummer av Svenska Missionsförbundets veckotidning ”Ungdomsvännen” – säg från april 1929 – hittar man annonser för 19 olika brevaftnar. Med säljpitcher såsom ”Om ett brev till oss du sänder – Kan du få höra vad som på Öland händer” eller bara ”Brev vi vänta många – både korta, långa”.

Lorentz hade köpt gården Lunnagård, i småländska Agnaryd, av sin far 1901. Både pappa Gustaf och mamma Maria, samt lillebror August Ferdinand, bodde kvar på gården.

Vardagen är inte utan dramatik för den något unge Lorentz. 18 maj 1904 observerar grannarna att taket på hans hus står i brand. Det var ett stickspåntak, så det brann bra. Det blåser starka vindar, vilket ytterligare göder eldens flammor. Grannsamverkan var emellertid god. Grannarna larmar och folk samlas i hast. Med hjälp av byns stora spruta och tack vare en god vattentillgång, lyckas man ändå efter en stund få släckt elden. Man kan tänka sig hur Lorentz tackar Gud för att de kommit undan en större katastrof.

År 1905 fyller den kristliga ungdomsföreningen 15 år. Var det inte dags snart att gifta sig och helt gå in i vuxenlivet, kan man fråga sig? 37-årige Lorentz väljs till ordförande, men kanske är ändå tiden i ungdomsföreningen just då på väg att ta slut. För mindre än ett år efter jubileet står Lorentz tillsammans med den tio år yngre Kristina Andersdotter framme vid altaret för att vigas till äkta makar.

Kristina kommer från Mäxarp, några kilometer rakt söder om Agnaryd, där hon bott med sin mor och lillasyster på den gård som hennes storebror tagit över efter fadern, efter dennes bortgång 14 år tidigare.

Ganska exakt ett år efter bröllopet välsignas familjen med dottern Anna, och i november 1910 kommer också sonen Erik Werner (som lystrade till tilltalsnamnet Erik). Men säg den lycka som varar för evigt.

När våren kommer dör Lorentz far Gustaf i cancer, 74 år gammal. Detta kanske inte kommer som en chock. Men nästan exakt ett år senare, när den unga familjen bestått i bara sex år drabbades den av en ny sorg. Lorentz fru Kristina dör av lunginflammation, bara 33 år gammal. Hon lämnar efter sig Anna fem år, och Erik 18 månader gammal. Lorentz då 75 år gamla mamma Maria kan man tänka sig tar en stor roll i omhändertagandet av de små barnen Anna och Erik. Men om så är fallet, är detta upplägg bara möjligt i ytterligare 2,5 år. För då dör också mor Maria, av cancer i magen.

1915 är Lorentz alltså ensam på gården, med Anna 8 år och Erik 5 år. Så lever de fram till maj 1927. Då kommer nästa slag. Sonen Erik dör i tuberkulos i magen, vid en ålder av bara 16 år. Kvar finns nu bara pappa Lorentz 58 år, och tjugoåriga dottern Anna, på Lunnagården i Agnaryd.

Lorentz är en man som inte verkar vara rädd för att ta ansvar. Han är vald revisor för lantmännens centralförening i Mistelås, ledamot i kommunalnämnden och blir 1922 vice ordförande i Mistelås missionsförening. När han i början av 1950-talet dör, 83 år gammal, kan man ana personligheten i nekrologen: ”Lorentz Karlsson har varit en arbetets man som med energi och uthållighet väl fyllt sin uppgift i livet. Han hade en stark vilja, och han dagtingade inte med sin övertygelse, när det gällde att förfäkta de tankar, som han ansåg vara de rätta. Den som en gång vunnit hans förtroende hade i honom en god och hängiven vän. Karlsson var medlem i Mistelås missionsförsamling och under många år dess ordförande. Missionen hade i honom en varm vän och skaffare, och han offrade mycket för dess framgång i hem- och hednaland.”

Låt oss nu hålla oss kvar på 1920-talet, men flyga rakt österut, från de västligaste delarna av Kronobergs län till de östra delarna av Kalmar län, och landa strax nordväst om dagens kärnkraftsanläggning norr om Oskarshamn. Närmare bestämt på en gård i Ekerum, vid Lilla Laxemar, i Misterhults socken.

I början av 1920-talet är Johan Karlsson hemmansägare för gården, och bor där med fru Charlotta och två av sina tre barn. Äldsta dottern Adelia har precis gift sig och flyttat hemifrån, men sonen David och lillasyster Ebba bor fortfarande kvar.

Hemmansägare Johan Karlsson föddes och växte upp i skuggan av Gässhults säteri. Hans far Karl Erik var torpare och fiskare, och familjen bodde då Johan föddes i ett torp på gården Sandsbörd, som vid tillfället ägdes av ryttmästare Freidenfelt, som för övrigt var den sista adelsmannen som ägde Gässhults säteri innan det blev konkursmässigt och 1899 såldes på exekutiv auktion. År 1866 dör Johans far, blott 49 år gammal, och mor Maria tar med sig Johan och de andra fyra barnen till sin bror, som då bor på gården Klämmestorp, också under Gässhult.

Just efter att de flyttat till Klämmestorp kommer de tre nödår som vi idag kan läsa om i historieböckerna. Även om nödåren främst drabbade de norra delarna av landet, så blev 1868 i dessa småländska trakter ett torrt år med missväxt som följd, och 1869 blev också ett riktigt dåligt år. Emigrationen till Nordamerika tog fart. I exempelvis Kronobergs län niodubblades utvandringen under dessa nödår. Och utvandringen fortsatte många år efter detta.

År 1879 utvandrade Johans lillasyster Sofia till Amerika, och 1881 följde lillasyster Vilhelmina efter. År 1884 emigrerade storasyster Charlotta. I april 1887 bestämde sig också Johan för att pröva lyckan på andra sidan Atlanten. Och 1889 flyttade slutligen också mor Maria och lillebror August till Nordamerika. Hela familjen har nu alltså lämnat Sverige, och bosätter sig till en början i Englewood, vilket idag är en del av New Jersey, nordväst om Manhattan på andra sidan Hudsonfloden.

Det är lite oklart var familjen hamnar till slut. Morbror Nils August utvandrade också 1882, och han landar i Iowa. I USA stavades hans namn Nels, och eftersom brev hela tiden kom fel (då det fanns så många som hette Johansson) bytte han 1885 efternamn till Rodine. Han bodde sedan i Iowa som Nels Rodine, till sin död i Albert City, Buena Vista, Iowa, år 1917. Så kan ett öde utveckla sig. Kanske håller syster och syskonbarn ihop och hänger på, kanske kommer de via giftermål till olika delar av kontinenten.

Johan arbetade med lite av varje i Amerika. Kanske höll han kontakt med Sverige via brev. Kanske höll han kontakten speciellt med en flicka som hette Charlotta, som bott inte långt från honom hemma i Sverige men som ett par år tidigare flyttat några kilometer söderut, till Ekerum. Kanske blev de ett par på distans. Efter bara tre år i Amerika köper Johan i all fall en gård som ligger granne med gården där Charlotta bor med sina föräldrar och syskon. I juli 1890 flyttar han tillbaka till Sverige till sin nyinköpta gård. I september är det lysning och i oktober samma år gifter han sig med sin Charlotta. Mor Maria och övriga syskon blir kvar i Amerika resten av deras liv.

Låt oss nu återgå till början av 1920-talet, på gården i Ekerum. Då har Johans och Charlottas första barn Adelia, som föddes två år efter föräldrars äktenskap, gift sig och flyttat hemifrån. David är 24 år när storasyster Adelia flyttar ut, och är då äldsta barn och ensam son på gården. Men det hade han kanske inte behövt vara, ifall omständigheterna sett annorlunda ut. Han föddes nämligen med en tvillingbror Erik. Men denna tvillingbror blev bara sju månader gammal. I familjen fanns också lillasyster Ebba.

Någon gång på 1920-talet upplevde David en kristen omvändelse, och Ekerum hade ett missionshus som nu började spela en roll i hans nya liv. 1920-talet slutar med att David köper gården från sin far för 6000 kr, ett belopp som han sedan amorterade av under fem år. Far Johan och mor Charlotta, och lillasyster Ebba, bor dock efter köpet fortfarande kvar på gården med David.

David hade 4 kor, och dessutom får, grisar och höns. Han åkte också till Borgholms marknad och köpte en häst. Han odlade frukt som sedan såldes i Oskarshamn, särskilt äppelsorten Melon. Han odlade även säd och potatis och hade också en del skog. Vintertid körde han timmer vid Misterhults herrgård. Han fick då användning av hästen kan köpt på Öland.

Självklart vill inte en 30-årig hemmansägare leva ensam. David träffar Alli, som kom från Gässhultstrakten, där far Johan kom ifrån. Hon var baptist och kunde spela gitarr. Efter ett halvår avbröts dock den relationen. David träffade också under en period bonddottern Valborg, men efter ett tag gjorde David slut med henne. Men längtan om familj fanns förstås kvar.

Som vi redan sett är engagemang i missionshus ett sätt att få kontakt med folk från andra delar av landet. Kanske fanns det brevaftnar även i Ekerums missionshus? Någon som anammat brevskrivandet som kommunikationsform verkar i alla fall vara vår Anna, som vid denna tid fortfarande bor ensam med sin far Lorentz i Agnaryd. På en missionsauktion i Ekerums missionshus finns ett eller flera brev från just Anna till salu. Hon säljer breven med uppmaning till en okänd köpare att skriva svar till henne. Den person som köper breven är David, och så inleds en brevväxling. Efter ett tag inbjuds David att hälsa på hemma i Agnaryd, och efter några sådana besök har vi ett resultat: 2 juli 1932 förlovar de sig på ett café i Nässjö.

Knappt ett år senare, i april 1933, dör Davids far Johan, och lillasyster Ebba gifter sig senare samma år, och flyttar från gården. 1933 bor alltså nyförlovade David på gården ensam med sin mor Charlotta. I Lunnagården i Agnaryd bor samtidigt fästmön Anna ensam med sin far Lorentz.

I april 1934 åker så David och Charlotta till Lunnagården i Agnaryd lite extra finklädda. Den 28 april gifter sig nämligen Anna och David, i storstugan på Lunnagården.

Efter giftermålet tar David och Anna över gården i Agnaryd efter Lorentz, och David lämnar sin gård i Ekerum. Det kan nog ha varit svårt att både lämna sin fäderneärvda gård, och samtidigt ta över en helt annan, där tidigare brukaren fortfarande fanns kvar i hushållet.

Den gamla gården i Ekerum arrenderas en tid av en Emil Karlsson (som senare tar sig det aptonyma efternamnet Åkerman), och som senare också köper gården. Charlotta flyttar förstås inte med David till Agnaryd. Hur skulle det se ut med en änkeman och en änka boende tillsammans på samma gård? Nej Charlotta flyttar istället till sin äldsta dotter Adelia, som bor i Plåttorp med maken David och deras då tioåriga dotter Elsie.

Hemma på Lunnagården, som också kallades Östregården, i Agnaryd bodde så det nygifta paret Karlsson. Under de nästkommande 12 åren får de fyra barn, innan de i mars 1949 säljer gården och flyttar till Rydaholm.

När Anna i februari 1939 är höggravid med sitt andra barn, flyttar pappa Lorentz från Lunnagården, och kärnfamiljen bor därefter kvar ensamma. Detta andra barn föds sedan i april 1939 och ges namnet Gunnar. Hans ankomst är jag särskilt tacksam för. Det visade sig nämligen att denna unge man senare skulle bli min svärfar.

Anna och David på återbesök i Agnaryd runt år 1971, med sonen Gunnar, min blivande fru m.fl.